Spridda tankar

För första gången helt öppen och ärlig:

Alltså.. jag vet ju att jag har det bra. Jag saknar egentligen ingenting. Men ändå så fylls jag av en oändlig tomhet.

Ingenting är lustfyllt, ingenting lockar.. allting väcker egentligen bara en känsla av apati.

Jag är rädd, jag känner igen det här. Känner igen missmodet, tankarna som fastnar i huvudet.. jag är rädd, rädd för att det inte kommer att sluta, rädd för att jag hamnar där nere igen. I hålet där jag inte kommer upp, hålet som jag inte hittar min väg tillbaka från.

Jag är rädd att han ska göra sitt hot/löfte till verklighet.. vad händer då, var finns jag då..?

Vet att två månader inte är en evighet, vet att det mot all förmodan kommer att gå bra. Men det där med att ensam är stark.. du vet, det är bara svada, det stämmer inte. Ensam är inte stark. Ensam är ENSAM!

Jag är rädd att bli sjuk, jag är rädd för vad jag kan komma till att göra.

Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att alla de tankar jag har om mig själv ska bli verklighet.

Jag vill inte bo här. Här där närmsta person att prata med finns en timme bort, något som ytterligare förvärrar situationen som ensam med barn, och en partner alltför långt bort..

Motivationen är borta. Trots att jag faktiskt har en ide, en dröm om vad jag vill kunna göra, om vad jag vill åstadkomma, om vilket avtryck jag vill lämna efter mig.

Alla hinder tycks oöverkomliga. Osäkerheten om vad som finns och vad kan gömma sig på andra sidan gör att jag inte vågar, inte törs släppa taget, vågar inte hoppa.

Jag har en tomhet inom mig, en avgrund som jag inte vet hur jag ska fylla. Hur kommer man över stupet?

Min hjärna, mina tankar, min kropp. Mina händer, mina ben. Allt arbetar emot mig, allt sätter käppar i hjulen och förhindrar mig i det jag måste göra.

En hel sommar utan hjälp, en hel sommar utan möjlighet att vara..

Jag är vilsen, mörkrädd, ensam, förskjuten, bortvald. Missförstådd, osedd, glömd bakom masken.

Varför ser ingen igenom masken, varför ser ingen mig? 

Jag står ju här, och skriker SE MIG!! HJÄLP MIG! Få mig bort ifrån detta svåra! Snälla...

Men nej… 

man ser inte mig, man ser den där andra, den som tar över, den som fortfarande kan låtsas. Den personen som jag egentligen, över allt annat, vill vara. Den som klarar av livet, den som finns där för andra, någon man kan lita på, som får saker gjort. Inte den som försvinner, som förminskar sig själv, som bara ser hindren, och inte allt det som faktiskt blir gjort, som hon klarar och övervinner.

Jag vet ju allt det där egentligen, att vi är samma person. Jag har gått i terapi länge nog för att förstå att vi inte är två skilda individer..

Men vad hjälper det när jag inte tror på mig själv, inte tror på det som händer, inte ser vad som är på riktigt? Och även om jag faktiskt får med mig det, så tänker jag istället: Jaha, så vadå? Det var väl ingenting, vad spelar det för roll?

Hur bryter man ett mönster egentligen, utan hjälp? Hur kommer man loss utan att kunna klippa sönder nätet?

Hur vågar man hoppa utan att veta om repet håller? Tänk om nätet där nere inte finns? Tänk om det spricker?

Vem fångar mig? Vem finns där för att ta emot mig om jag faller?

Åh vad jag önskar att jag vågade, att jag faktisk tog steget och bara släppte allt, vågade hoppa.

Jag önskar att jag vågade lita på att den person som jag låtsas vara, faktisk är mig, att det är jag som göra allt det där, att jag betyder något, det jag gör, gör en skillnad.

Jag skulle önska att jag orkade ta av mig masken. Jag skulle önska att jag orkade släppa kontrollen. 

Gråta, skrika, slå, sparka. 

Vad som helst för att få bort mörkret som sprider sig som ett gift i kroppen, i mina tankar.

Jag vill inte dit igen, jag vill INTE. Jag vet inte om jag överlever hålet igen..